Sanningen om mig. (Lååångt)
Sitter på msn o pratar lite med en vän som har de jobbigt just nu. Det är en glad och sprallig tjej på utsidan. En tjej som alla gillar. Hon är söt och charmig.
Hon får mig att tänka igenom mitt eget liv. Får mig att minnas tillbaka till allt de jag gick igenom för många år sedan med min familj.
De är inte många som vet hur mitt liv sett ut. Inte ens mina bästa vänner eller min familj vet hur de varit.
Som 10åring blev min mamma svårt sjuk i hjärnblödning. Hon överlevde men kunde inte längre ta hand om oss barn.
Jag fick kliva in som extramamma. Pappa jobbade heltid o mer där till för att kunna försörja 3 barn o ha huset vi bodde i kvar. Det var inte lätt alla gånger. Tiden innan min mamma blev sjuk har jag inte så mycket minnen av. De jag har är mest dåliga/jobbiga.
När jag sedan var 16 så dog min pappa i en hjärnblödning helt utan förvarning. Min pappa ställde alltid upp på oss barn och gjorde allt han kunde för att vi skulle ha en bra uppväxt.
Under gymnasietiden och fram till nu har jag många gånger brottats med mitt självförtroende.
På utsidan är jag ofta en glad och sprallig tjej. Men under den fasaden finns de många känslor, tankar och funderingar. Tex.
*Är rädd för att bli vän med nya tjejer! Varför? jo för att jag är rädd att dom ska dömma mig för hur jag ser ut, vad jag säger, vilka kläder jag har osv, rädd för att bli en reserv-kompis. Den som duger när ingen av de andra kan umgås.
* Tänker ofta på hur folk uppfattar mig! Varför? Var mobbad i skolan som yngre för mitt utseende och mina kläder. Jag har ALLTID varit trådsmal och ändå mobbad för de..
* Vilka jag umgås med! Varför? I skolan var jag en blyg tjej, hade inte allt för många kompisar. Men hade en bästa kompis som var kraftig. Fick ofta höra att vi var Helan o Halvan. De var inte kul för nån av oss. Jag är än idag rädd för att folk ska dömma mig på nått sätt för vilka jag umgås med.
Detta med nya tjejkompisar har mycket att göra med att jag blir osynlig. har många gånger även senaste året uppfattat att jag inte blir lyssnad på, på samma sätt som andra i en grupp. som exempel: Jag och några tjejer sitter och pratar i en grupp om olika saker. Alla lyssnar på den som pratar oavsett vad de gäller till de kommer till mig, då ser jag att ett par tittar på annat runt omkring eller börjar småprata med vännen bredvid om något annat eller avbryter mig och börjar berätta nått själv, precis som att jag inte fanns. Detta är en öm punkt för mig. Jag vill finnas med jag oxå.
Detta är ju bara en del av de tankar o funderingar som finns i mitt lilla huvud, och JA de är litet, har barnstorlek på skoterhjälmen. :)
Nu ska jag ta en varm o go dusch o sen krypa ner i sängen o sova nån timme.
Nu vet ni lite mer om mig. Kommer säkert fler sanningar en annan dag.
natti
Hon får mig att tänka igenom mitt eget liv. Får mig att minnas tillbaka till allt de jag gick igenom för många år sedan med min familj.
De är inte många som vet hur mitt liv sett ut. Inte ens mina bästa vänner eller min familj vet hur de varit.
Som 10åring blev min mamma svårt sjuk i hjärnblödning. Hon överlevde men kunde inte längre ta hand om oss barn.
Jag fick kliva in som extramamma. Pappa jobbade heltid o mer där till för att kunna försörja 3 barn o ha huset vi bodde i kvar. Det var inte lätt alla gånger. Tiden innan min mamma blev sjuk har jag inte så mycket minnen av. De jag har är mest dåliga/jobbiga.
När jag sedan var 16 så dog min pappa i en hjärnblödning helt utan förvarning. Min pappa ställde alltid upp på oss barn och gjorde allt han kunde för att vi skulle ha en bra uppväxt.
Under gymnasietiden och fram till nu har jag många gånger brottats med mitt självförtroende.
På utsidan är jag ofta en glad och sprallig tjej. Men under den fasaden finns de många känslor, tankar och funderingar. Tex.
*Är rädd för att bli vän med nya tjejer! Varför? jo för att jag är rädd att dom ska dömma mig för hur jag ser ut, vad jag säger, vilka kläder jag har osv, rädd för att bli en reserv-kompis. Den som duger när ingen av de andra kan umgås.
* Tänker ofta på hur folk uppfattar mig! Varför? Var mobbad i skolan som yngre för mitt utseende och mina kläder. Jag har ALLTID varit trådsmal och ändå mobbad för de..
* Vilka jag umgås med! Varför? I skolan var jag en blyg tjej, hade inte allt för många kompisar. Men hade en bästa kompis som var kraftig. Fick ofta höra att vi var Helan o Halvan. De var inte kul för nån av oss. Jag är än idag rädd för att folk ska dömma mig på nått sätt för vilka jag umgås med.
Detta med nya tjejkompisar har mycket att göra med att jag blir osynlig. har många gånger även senaste året uppfattat att jag inte blir lyssnad på, på samma sätt som andra i en grupp. som exempel: Jag och några tjejer sitter och pratar i en grupp om olika saker. Alla lyssnar på den som pratar oavsett vad de gäller till de kommer till mig, då ser jag att ett par tittar på annat runt omkring eller börjar småprata med vännen bredvid om något annat eller avbryter mig och börjar berätta nått själv, precis som att jag inte fanns. Detta är en öm punkt för mig. Jag vill finnas med jag oxå.
Detta är ju bara en del av de tankar o funderingar som finns i mitt lilla huvud, och JA de är litet, har barnstorlek på skoterhjälmen. :)
Nu ska jag ta en varm o go dusch o sen krypa ner i sängen o sova nån timme.
Nu vet ni lite mer om mig. Kommer säkert fler sanningar en annan dag.
natti
