Snuppananni

I söndags ringde sambons kollega och berättade att han köpt sig ett par skidor och undrade om vi skulle med ut på en tur. 

Klart vi skulle tyckte sambon. Jag däremot var inte lika övertygad om att det var en bra ide, jag kände ju hur min stackars kropp redan kämpade och slet med träningsvärken efter 2 skoterturer.

Men sagt och gjort så lånade vi ut sonen till farmor och drog iväg. 

 

Jag visste att sambons kollega hade åkt mycket skidor förr i tiden(typ 10 år sen) och sambon är en bra skidåkare så jag tänkte att jag lär ju bli sist och lååångt efter dem.

 

Väl framme i Bergebo så tog vi en runda på stadion medan vi väntade på kollegan och hans kusin som också skulle med. Jag har en svaghet när det kommer till skidåkning och det är nedförsbackar. Ju större desto värre. Jag är livrädd för att ramla och slå mig i en backe. Rundan på stadion innefattar en bro med en brant nedförsbacke och en kurva. För en van skidåkare är de ingen match, inte ens för 7 åringar. Men jag gick ner för den förra året. NU stod jag återigen på denna bro och fasade för att ta mig ner. Jag lärde mig för några veckor sedan att ploga mig ner för backar för att hålla farten låg och bromsa hela tiden. Detta var vad jag nu gjorde, och ner kom jag om än ganska vingligt..Haha.

 

När vi sen kom tillbaka till starten så ser vi en väldigt stapplig och vinglig figur komma åkandes. Sambons kollega,strax följd av sin om än vingligare kusin.

Härligt jag var inte den sämsta i gänget på att åka skidor som jag först trott. 

 

Vi gav oss iväg på våran 7km runda. Efter första kilometern så ville jag bara vända hem igen. Kroppen skrek STANNA DIN IDIOT, åt mig. Jag hade sån träningsvärk och energin och orken låg redan på noll, men jag ignorerade och fortsatte. Jag ville ju inte va sämst i gänget. 

 

Vi åkte på och efter ett tag så gick det lite bättre, om än inte fort alls. Kusinen gjorde sin första vurpa när vi var framme vid vändningen. Han försvann i ett moln av snö.. hihi.

Drack lite varm saft och sen fortsatte vi hemmåt igen. Innan vi var tillbaka på stadion så vurpade kusinen ytterligare 3 gånger av tröttheten. Kollegan vurpade i sista kurvan, medan jag och sambon stod på benen hela tiden. 

Så trött som jag var denna vända och så sakta som jag åkte har jag aldrig gjort förr. 

Men träningsvärken jag hade när jag började var så gott som borta när jag vaknade på julaftonsmorgon. :D

 

I morgon Onsdag är det dags för ett nytt pass med skidåkning. Förhoppningsvis går det bättre då.